fredag 2 januari 2015

Ghalastien, 1 ~ Den långa resan



Taurind Ghalastien gav sig iväg i gryningen. Hans vita häst Cello skulle få göra en lång resa. Taurind skulle göra sig säker på att ge Cello ett nytt, bra hem efter vägen. Det var med tyngd i hjärtat han lämnade sin familj. Han hade egentligen bara stått sin mamma nära, Enyvith. Henne skulle han sakna mest. Att gå i de gröna skogarna med henne. Plocka vackra stenar, svamp och örter. Han hade ingen aning om vad han hade att vänta sig. Det visste inte Thyrondir heller, trots att han var bland de äldsta alverna som levde. Men en helt ny värld var ju just vad det utgav sig att vara. Okänd, för den som just kommit dit.


Taurind och Cello stannade till vid en älv. Thyrondir trodde inte det skulle ta mer än fyra dagar att resa. Fyra dagar var mer än nog tyckte Taurind... De passade på att dricka vid älven och slog läger för natten. Taurinds oro gnagde och han kände direkt på halsbandet med månstenen. Det var inte vilken månsten som helst. Den hade funnits i släkten Ghalastien sedan tiotusentals år tillbaka. Den mäktigaste levande alven hade fått bära den, pappa Thyrondir var den senaste. Men släktklenoden behövde gå vidare. I dessa tider var den inte säker i Vin' Lhaasi. Taurind kände sig med ens tryggare av halsbandet. De som burit halsbandet hade levt länge och varit säkrast i otrygga tider. Det låg något magiskt över det. Att Thyrondir offrade sin trygghet för Taurinds nya öde kändes stort. Men Taurind kände sig osäker. Det fanns en myt om att månstenen skulle gå i tusen bitar då den åttonde bäraren dog. Taurind var nu den åttonde bäraren. Thyrondir trodde inte på denna skröna, men Taurind trodde visst att det låg någon sanning i det. Hur skulle det fortsätta då? Om månstenen förstördes? En alvisk släktklenod skulle följa med, den skulle bara inte förstöras. Inte kunna förstöras. Men det var ett senare problem...


Efter fyra långa dagar med en trött häst lämnade han av Cello till en lantman nära resans stopp. På trötta ben gick Taurind de sista kilometerna och såg en stor skylt närma sig, "Willow Creek". Här var det. Han var framme. Nu skulle han bara hitta till tomten. Taurinds synska kusin hade lagt en svag förtrollning på huset, så att ingen annan än Taurind skulle kunna bosätta sig där.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar