lördag 24 januari 2015

Ghalastien, 10 ~ Håll ut tills kvällen

Det började bli mer och mer jobbigt innanför Ghalastiens väggar. Thaurind blev mer och mer säker på att Agneta inte var kvinnan för honom och han önskade att den här mardrömstiden skulle vara över snart. Som tur var hade han valt att vara ute i naturen framför att sitta instängd hela sitt liv. Det blev nämligen en hel del måltider i närmsta parken...




"Ursäkta? Får jag slå mig ner här? Du såg så ensam ut. Har det hänt något?" 


Dessa påflugna simmar... Ja, Taurind var ledsen. Men behövde man dra till sig oroliga simmar bara för det? Han ville vara ifred. Å andra sidan hade han inte hjärta att vara otrevlig mot någon.


"Jo, det är okej. Det är sådär. Vill inte riktigt prata om det..."

"Handlar det om Agneta? Jag har sett att hon flyttat in hos dig. Jag är hennes historielärare. Jag har varit lite orolig för henne. Hon är lite... speciell. Som du kanske märkt.
"


Jo, det hade han märkt utan och innan. Fastän han inte hade det minsta erfarenhet av simmar.


"Ja. Hon bär på mitt barn. Vårt barn. Men hon har sagt av sig allt som har med moderskap att göra. Barnet kommer vara mitt och hon bor här tills barnet är fött. Sedan ska hon ut och resa."

"Det är så alltså... Jag förstår om du har det tufft. Men du ska veta att det är hundra gånger bättre att du tar hand om barnet. Inte för att jag känner dig, men jag känner Agneta. Jag ska nog röra mig vidare ändå, det börjar bli sent. Men se det inte som någon förlust. Hon är en svår kvinna att ha att göra med... Du klarar dig nog bäst utan henne."


Också var hon borta.




Väl inomhus satt Agneta och pluggade med sin bästa vän sedan år tillbaka. Agneta tog hem vänner titt som tätt, trots att hon bodde hemma hos Taurind och aldrig frågade om lov.


"Agneta... Jag tycker du beter dig fruktansvärt mot Taurind. Jag har känt dig i flera år. Varför kan du bara inte hitta dig en kille och nöja dig med det? Du är ju gravid nu! Att du har mage att fara ut och resa direkt efter detta är helt otroligt. Du lämnar en alv, som inte vet något om denna värld, med ett barn och du bara sticker."



Agneta hade berättat lite om Taurinds historia. Där hade det förtroendet rykt. Agneta blängde på sin bästa vän och suckade högt. Hon svarade henne inte och återgick till boken.


"Hepp. Tänker du inte ens prata med mig om saken är det lika bra att jag går. Du beter sig som ett barn. Har du problem på riktigt tycker jag att du ska söka hjälp för det. Nu får du det att gå ut över Taurind och ditt kommande barn."

"Jag hatar barn!!! Och jag hatar att binda mig!! Fattar du inte det?!? Ja, stick då! Jag behöver inte sådana vänner som du!"





För Teresa var det ingen förlust att bli av med Agneta. De hade varit bästa vänner länge, de hade det varit. Men hur Agneta betedde sig började gå henne mer och mer på nerverna. Agneta var kontrollerande mot killar och även mot henne själv ibland. Teresa kände sig tvungen att ge Taurind sin syn på saken. Hon tyckte Agneta betedde sig fruktansvärt och hon ville visa honom sitt stöd.


"Taurind? Hallå!" Teresa småjoggade in på Taurinds gård då han stod och planterade i trädgården. Den första lilla trädgården han tänkte skaffa. Taruind antog att det var en av Agnetas vänner och gjorde sig beredd på en utskällning eller någonting. Han undvek henne lite med blicken och fortsatte i trädgårdslandet.


"Är du okej? Hur går det med allt? Ja, jag är Teresas bästa vän. Var... Vi hade en diskussion igår, om allt ni går igenom. Jag fick återigen bevisat att hon är helt omöjlig att ha att göra med. Vi har känt varandra i flera år och det här var droppen. Hon bad mig praktiskt taget att sticka. Hon hade väl inte ens frågat dig om det var okej att jag kom över..." Teresa himlade med ögonen.


"Nej, det hade hon inte. Det har hon aldrig gjort. Jag vet att det är mitt hem, men hon bär på mitt barn... Hon är mitt barns mamma. Jag kan bara inte behandla henne illa. Det är väl rimligt att sätta gränser, men hon är för svår att ha att göra med."


"Jag vet. Jag vill bara att du ska veta att du inte är ensam om att tycka det. Du kan alltid prata med mig. Jag har varit igenom en hel del skit som hon dragit in mig i och jag har sett hur hon behandlar killar. Du är tyvärr inte första offret."



Taurind blev lite kall. "Har hon fler barn?"


"Nej! Inte vad jag vet. Men hon är riktigt kontrollerande och elak. Jag förstår inte hur alla killar går på hennes charm..."


Taurind blev röd i ansiktet och skämdes lite.


"Förlåt. Jag menar inte så... Jag menar, du är inte härifrån. Jag vet inte hur ni alver gör, men jag antar att det inte är såhär komplicerat. Och jo, hon har berättat. Det gör ingenting för mig, jag tycker inte du är konstig! Men jag förstår ifall det inte var meningen att någon annan skulle veta."

"Äh, det... spelar väl ingen roll nu. Så länge jag inte verkar som världens konstigaste kille är det väl okej att folk vet om. Jag är stolt över den jag är, och jag är ju faktiskt även sim nu."



De avslutade samtalet och Taurind gick in.




"Haha men sluta Kim! Jag kan visst laga mat. Jag är inte så duktig bara."


Agneta tittade utmanande på Taurind när han kom in. Körde hon med något spel nu eller? Återigen en kompis som hon bjudit in utan att förbereda Taurind.


"Åh, Taurind. Kan inte du bara dra ut ett tag? Jag har en kompis över och vi tänkte... Äta middag tillsammans. Du vet, lite tända ljus. Du har ju rätt många av dem. Vi skulle vilja vara ifred."


Agneta var fortfarande i morgonrock och hade tydligen bjudit in denna killen på en dejt. I HANS hem. Taurind kände hur han började koka. Med hans självkontroll kunde han tack och lov bevara minen. Han visste att han inte skulle vinna något på att få ett utbrott, fastän han hade all rätt till att få ett. Han svarade kort att han gärna spenderade eftermiddagen inne i sovrummet vid staffliet och att de mer än gärna fick vara ensamma. Som om han ville spendera en enda minut till med henne i hans hus...




Plötsligt hörde han ett gallskrik från vardagsrummet. Han ville egentligen inte gå dit, men det kunde ju vara något med barnet. Han slängde penseln på golvet och rusade in. Kim såg helt skräckslagen ut och svimmade inom några sekunder på golvet. Vilken mes...


Det var dags för Agneta att föda. Taurind hade inte känt sig såhär glad på länge! Med ett stort leende på läpparna åkte de till sjukhuset. Det här skulle vara den bästa dagen på länge. Taurind skulle få se sin nyfödda bebis och Agneta skulle sticka härifrån. För alltid.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar