torsdag 29 januari 2015

Ghalastien, 19 ~ Ny baby, nytt avsked

Graviditeten började lida mot sitt slut. Det kändes tråkigt på många vis. Det skulle ju vara roligt och spännande att få ett barn. Den här gången kändes det tungt för både Taurind och Eva. Sönerna förstod inte allt, men Eva försökte sitt bästa att förklara situationen vid middagsbordet.


"Jag har ju berättat om din halvbror, Laegnir. Du har det så bra med din pappa här. Inte vill du väl lämna klassen och brorsan för att åka med mig till Tom? Nej, det kommer bli bäst såhär. Innan du vet ordet av är jag tillbaka! Och vi har ju fortfarande tid kvar innan jag åker!"





Laegnir tyckte förstås det var tråkigt, men han ville inte lämna sin pappa och Cennan här. De var ju dem han var tryggast med och som alltid hade funnits i hans liv. Han tyckte det var tråkigt att hans mamma skulle vara tvungen att åka snart. Men de skulle höras av under tiden. Laegnir hade sin egen mobil och de skulle både prata i telefon och smsa.




Som om det inte var nog med drama innanför Ghalastiens väggar började det brinna några kvällar senare. Taurind var så sliten. Han skulle nog inte ha börjat laga middag då han var helt slut efter jobbet. Hans slit lönade sig, och han fick ju faktiskt jobba med det han älskade, men det tog mycket av hans energi. Särskilt när inte allt var frid och fröjd hemma.


Branden var snabbt släckt, tack och lov. Han ville verkligen inte ha några inbrända barn. Och han ville inte att något skulle hända med barnet i magen så nära inpå födseln!





Så hade det blivit dags för Taurinds tredje son att komma till världen. Han hade hoppats på en flicka, för att skapa lite balans i syskonskaran. Men han var visst dömd att få söner. Nu hade han faktiskt fått de barn han skulle. Det var en lättnadens känsla. Tre räckte mer än nog, speciellt nu när han som vanligt skulle ta hand om alla tre på egen hand.


Taurind tyckte det fanns en till man i släkten att hylla. Hans far såklart, Thyrondir. Eva godkände namnet och tog hand om Thyrondir så bra hon bara kunde innan det var dags för henne att åka. Cennan, som snart skulle bli tonåring, var inte lika accepterande mot att Eva skulle fara. Hon hade ju bott här två svängar nu. Bägge gångerna hade han fått köpa att hon kom och gick i deras hem. Han började tycka att Tom förstörde allt. Det var hans fel att hon skulle åka tillbaka.



Laegnir hade spenderat en hel dag bara med sin mamma innan hon åkte. De hade lekt i parken och pratat mycket om framtiden. Laegnir var väldigt intresserad av kemi och att experimentera. Det gick inte lika bra i skolan för honom som det gick för Cennan, men i kemi och biologi hade han högsta betyg. 


Hon peppade honom att fortsätta på det spåret. Han kunde ju bli en vetenskapsman i den här takten! Det var något han väldigt gärna ville bli.





"Okej... Då var det väl dags då. Vi ska inte gråta nu Eva, eller hur?! Vi har en fantastisk son där inne! Och ännu en fantastisk son inne på sitt rum med de nya provglasen du köpte åt honom. De kommer bli riktigt fina män av dem alla. Mycket tack vare dig."


Eva skrattade till och torkade bort en tår. "Det är inte lätt att inte gråta. Jag vill ju stanna här med er. Jag är så kluven, men Tom behöver mig mest. Vi skulle inte rymmas under samma tak ändå. Jag vet att du sköter våra söner så bra. Innan du vet ordet av är jag här igen, jag lovar det. Förhoppningsvis för gott."


Taurind kramade henne en sista gång och kysste henne på kinden. Han trodde på henne. Vad de hade tillsammans var evig kärlek.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar