Ghalastien, 2 ~ Det nya hemmet

Taurind gick genom staden. Allt var så annorlunda. Han kände sig uttittad. Det där med att smälta in... Skulle han inte vara bra på det? Nu var det inte långt kvar tills han var framme, han kände det på sig. Alla hus låg så tätt, simmar inpå varandra överallt... Ja, det var simmar de kallades, varelserna i den här världen. Om Taurind förstått det rätt var han också en sim nu. Märkligt. Att gå in i en ny värld och faktiskt bli någon annan. Han var alv, fast ändå inte. Nu skulle allt förändras.

Taurind kunde känna magin när han ställde sig utanför huset. Det var här det var. Men om det var särskilt magiskt var frågan... Han drog en djup suck. Han skulle nog aldrig få se ett så fint hem som Rivendell igen. Det var helt annorlunda här. Det verkade vara en ganska välbärgad stad, men inga byggnader eller hus kunde mäta sig med Rivendell... Ingen av alverna skulle få se ett så magiskt ställe igen. Han kände det på sig.


När han vred om dörrhandtaget hörde han plötsligt en röst:

"Det kanske inte är mycket, men det är ett hem. Väggar och tak med sådant du behöver. Det kommer ordna sig. Tänk bara på mig så finns jag där."

Det var Enyviths röst, mamma. Taurind hade varit med om det några gånger. Att hans pappa talade till honom, i sitt eget huvud... De mäktigaste alverna kunde göra det. Men hans mamma. Var det verkligen sant? Han tackade henne för att hon sett till att ordna upp det för honom och hoppades på att hon skulle höra. Taurind visste inte vad klockan var. Tid spelade för det mesta inte så stor roll för alver. Men i och med att ondskan växt sig starkare i världen hade de alla behövt lära sig vikten av tid. Han trodde att det var mitt på dagen ungefär. Rundturen i huset gick snabbt, och han log belåtet mot den stora dubbelsängen och staffliet som mirakulöst flyttats hit enda från Vin' Lhaasi. Släkten Ghalastien kunde visst mer tricks än han hade trott. Men nu var det slut med det. Allt annat skulle verka konstigt. Nu började han ett nytt liv.

Taurind hade inte hunnit lägga märke till naturen. Det var alltför många tankar som cirkulerade. Han var tvungen att gå ut igen. Inget skulle slå skogarna de en gång vandrat i, men naturen var hans källa till ro och visdom. Huset var inte alls stort och snabbt var han på baksidan. Det var faktiskt inte alls dåligt. Fåglarna kvittrade, blommorna blommade och grönskan var stor. På sidan av huset porlade en bäck och alla ljuden fick Taurind att känna sig som hemma. Han blundade och tänkte att han faktiskt kunde vara tillbaka i Rivendell just nu. Det här var nog det bästa för honom. Det var bättre än Vin' Lhaasis torra åkrar. Han hoppades innerligt att resten av familjen Ghalastien skulle få uppleva grönska och vacker natur igen. Det var plågsamt för en alv att inte kunna söka styrka i naturen.


"Jaha! Här står vi och filosoferar? Ny i grannskapet? Jag känner inte igen dig. Och jag känner de flesta i Willow Creek, vill jag lova!"


Taurind ryckte till och vände sig om. En man med konstiga svarta glas för ögonen sprang rakt emot honom. Taurind förstod inte alls vad detta var för något beteende. Sprang gjorde man om det fanns någon fara i närheten. I värsta fall om man hade riktigt bråttom. Taurind som trots allt var godtrogen flyttade sig smidigt åt sidan och lät den märkliga simmen springa förbi.


"Tack du. Vi får prata mer någon annan gång då!"

Han verkade ovanligt glad för att springa undan en fara eller att vara stressad, tänkte Taurind och vågade röra sig från sin förstenade fläck.