lördag 3 januari 2015

Ghalastien, 5 ~ Glimmande svart


"Ja, det är väl lika bra jag berättar för någon. Min mamma sa alltid åt mig att inte hålla saker inombords". 


Fastän nu det här inte är vad som helst.


"Jag är från Rivendell. Jag är en alv. Alltihopa är en väldigt lång historia... Men vår art är hotad. Jag är den som ska föra vårt blod och vårt arv vidare. Eh, det kanske låter märkligt. Men det är mitt uppdrag. Det är därför jag är här."


Det blev en lång tystnad. Den mörkhåriga tjejen han ännu inte visste namn på höjde på ena ögonbrynet.

"Det är inte sant! Nu skojar du? Jag har läst om alver... För det första. Nej, ni finns väl inte på riktigt? Jag har visserligen forskat lite och vissa källor har ju visat att ni finns. Men det är ju en helt annan värld. Är det verkligen på riktigt?!"


Taurind log. "Det är helt på riktigt. Det känns väldigt märkligt att vara här faktiskt. Er värld, den här världen, är lika mycket fantasi för mig som vi alver är för dig. Rätt galet va?"





Ett förtjust fnitter hördes från hennes håll.


"Det är ju helt otroligt... Är jag den enda som vet?! Wow. Du har stort förtroende för någon du nyss träffat."


Taurind blev tyst. Shit, hon var kanske inte att lita på... Hur kunde han vara så godtrogen och berätta för första person han konverserade med?!


"Nej du kan vara lugn! Jag skojar bara. Jag uppskattar verkligen att du berättar för mig. Jag behöver lite förändring i mitt liv. Det här förändrar en hel del. Jag heter Agneta förresten."


Agneta log brett och Taurind kände hur det pirrade till i magen. Han hade inte sett så många svarthåriga alver. Släkten Ghalastien var alla mycket ljushåriga. Fanns några undantag med bruna nyanser. Agnetas svarta hår glimmade i solskenet. Hon var verkligen vacker. Lätt att prata med också.


Men nu fick han lugna sig. Taurind hade aldrig ens varit kär, eller intresserad av någon. Såhär snabbt kunde det inte gå. Det kunde inte vara sunt att han skulle bli förälskad i den första tjejen han pratade med här. Han hade alldeles för mycket just nu, det fick vänta. Vad det än var.


"Vad tyst du blev! Jag lovar, din hemlighet är säker med mig. Du är härmed den mest intressanta sim, eller förlåt, jag menar alv, jag träffat i hela mitt liv."


Taurind rodnade och hoppades att Agneta inte skulle tycka att han betedde sig underligt. Han fick bara inte fram ett enda ord till. Han försökte samla sig och tog till orda.



"Klockan börjar bli mycket. Det var en ära att träffa dig, Agneta. Du gjorde intryck på mig med. Men jag måste tyvärr gå hem nu. Morgondagens plikt kallar. Jag kan förstå att du också har ett liv du måste återgå till."


Agneta skrattade till.


"En ära. Morgondagens plikt. Det är fint, hur du pratar. Verkligen inte som alla andra! Jag antar att vi ses då, alven från Rivendell."


Agneta blinkade åt honom och fortsatte i motsatt riktning. Han tittade länge efter henne innan han tog sig i kragen och gick in. Solen skulle precis gå ned och han behövde fortsätta måla. Inspirationen hade plötsligt blivit ännu större.





Taurind var tvungen att stanna till för att plocka några fina champinjoner. Då kom han på det. Han fick en stor klump i magen. Han presenterade sig aldrig! Hur kunde han missa att presentera sig för den vackraste kvinnan han någonsin sett? 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar