Laegnir var ivrigare som aldrig förr. Det var hans födelsedag! Han skulle bli tonåring. Laegnir ville inte vänta med att växa en sekund till av den här dagen. Taurind ställde sig morgontrött och bakade en tårta. Tur att han var ledig.
De firade en lugn födelsedag hemma och Laegnir började planera mycket inför sitt liv. Han visste att det var någon av de tre sönerna som skulle få föra släkten vidare. Ja, de alla skulle ju föra generna vidare på ett eller annat sätt, men det var en av dem som skulle få en extra stor uppgift. Laegnir kände sig redan nu mogen för ansvaret. Men pappa hade inte pratat med dem om det än... Och han ville inte vara för på heller.
Det hade hunnit bli kväll och plötsligt knackade det på dörren. Laegnir gick och öppnade och såg till sin stora glädje att det var hans mamma! Han skrattade förtjust och kramade om henne hårt.
"Men titta på dig! Du är ju tonåring! Oj så stilig du är. Har jag varit borta så länge?"
Laegnir tittade sin mamma. Hon hade blivit äldre. Mycket äldre än vad Taurind var. Men det gjorde ingenting. Hon var lika varm och go som han mindes. Laegnir bjöd självklart in henne och de satt och pratade resten av kvällen.
Ingen kunde väl vara lyckligare än Taurind. När Eva hade knackat på sovrumsdörren hade Taurind nästan hunnit somna. Han hade blivit så lycklig av att se henne igen, och hon spenderade förstås natten. De pratade länge om hur det var med Tom. Han var också tonåring nu och hade börjat sköta sig bättre, i skolan och i allmänhet. Eva sa att Tom hade gjort sådana framsteg, men fortfarande behövde stöd. Han behövde stöd av specialskolan och av henne.
Taurind förstod att hon skulle behöva åka iväg snart igen. Men just nu gjorde det ingenting. Deras kärlek var villkorslös. Så länge de visste att de hade varandra och lyckades ses emellan varven var han nöjd!
Laegnir hade gjort sig redo inför första skoldagen i nya klassen. Han höll på att spara ut håret, för att få det mer likt sin pappas. Än var det inte särskilt lång, men förhoppningsvis skulle det inte dröja alltför länge tills han hade en lång, fin man! Laegnir skojade lite med Thyrondir på väg ut till bussen. De delade fortfarande rum. Det var helt okej för Laegnir. Han tyckte mycket om sin lillebror, trots att han hade lite av ett humör ibland.
"Laegnir! Har du lust att vänta lite bara? Jag kontaktade din lärare, det är okej att du kommer lite senare."
Laegnir förstod ingenting. Han såg så allvarlig ut, men ändå glad. Han hade väl inte gjort något...? Jaja, han behövde ändå byta tröja och äta frukost. Han hade inte hunnit något utav det.
"Jo, min mellersta son. Laegnir. Jag har bestämt mig för att det är du som blir arvingen av vårt släkte! Det är du som ska bära släkten Ghalastien vidare!"
"Jag har skrivit ner dem på ett papper här. Du behöver inte titta på dem nu. Du kan till och med vänta till din nästa födelsedag. Det är riktlinjer för hur många barn du ska ha i framtiden och andra mål för din generation. Detta kommer du själv ge en av dina kommande döttrar och söner. Oj, där sa jag nog lite för mycket. Känn ingen press, i vilket fall. Jag finns här för dig och stöttar dig!"
Laegnir stoppade lappen i fickan. Det kliade i fingrarna att öppna lappen redan nu. Men då skulle ju allt vara avslöjat. Han kanske skulle bli stressad? Nej, den fick förbli oöppnad ett tag. Det viktigaste var att han nu visste att det var han som skulle föra sina gener och arvet vidare!
Om han bara hade fått gå på toa ifred... Så hade dagen varit perfekt.
Om han bara hade fått gå på toa ifred... Så hade dagen varit perfekt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar