Cennan hade flyttat tidigt nästa morgon. Taurind fällde några tårar och bad honom att snälla höra av sig. Han skulle visserligen bara flytta ett par kvarter bort, men det skulle vara tomt att inte ha honom här hemma. Cennan hade bestämt sig för att fortsätta studera, så kanske skulle han flytta längre bort i sinom tid.
"Pappa! Kan inte ni gå ut härifrån nu? Linda kommer snart. Jag sa ju det igår! Vi ska plugga i vardagsrummet!"
"Oj. Ja det sa du ju. Hoppsan, jag börjar visst bli lite senil. Haha, nä, så roligt ska vi väl inte ha. Jag är ju faktiskt inte gammal än."
Taurind kände sig lite illa till mods. Han skulle faktiskt bli gammal snart. Väldigt snart. Det kändes mer än märkligt. Här bland simmarna hörde det till livet. Att växa en bit i taget och tillslut bli gammal och grå. Sedan dö. Han kunde inte hjälpa det, ångesten började tränga sig på.
"Laegnir, hänger du med? Atomerna bildar alltså molekyler, eller jonföreningar. Vi måste lära oss det här till imorgon!"
"Eh, ja! Absolut. Molekylerna, bilder atomföreningarna. Öh, eller nej. Det du sa."
Linda skrattade. Om inte Laegnir var helt ute och cyklade hade de blivit mer än bara vänner på sistone. Laegnir hade alltid haft bra med vänner. Han var social, lättsam och rolig. Men med Linda blev det värre. Han var så nervös och rädd att göra fel.
Det värsta var när Linda började närma sig honom efter de lagt undan böckerna. Laegnir hade hållt sig så länge och behövde verkligen gå på toaletten. Samtidig ville han se vart det här kunde leda. Vad skulle han göra?!
Laegnir var tvungen att följa sina instinkter att gå på toaletten. Hellre det än att chansa och kissa ner sig i soffan. Då hade det definitivt varit kört för honom! Det var inte så farligt att behöva gå på toaletten egentligen, men det hade blivit sent och när han var färdig hade Linda gjort sig klar för att gå hem.
Taurind sade hejdå åt Linda när hon for. Han satt i köket och åt rester från gårdagens tårta.
"Kom hit Laegnir! Hur gick deeet?" Taurind flörtade lite åt honom.
"Men lägg av. Det gick väl bra. Vi pluggade, inget mer än så."
"Men visst vet du vad vi har pratat om? Du ska ju visserligen ha en del barn i framtiden, oj... Där försade ja mig visst lite. Jag menar bara att jag inte vill se några tonårsgraviditeter. Okej? Jag har fått för mig att det är vanligare i den här världen."
Laegnir suckade. Taurind pratade ofta om skillnaderna mellan alvernas värld och denna. Hur mycket bättre det varit i Rivendell och vad en alv inte skulle göra och så vidare. Laegnir var hälften alv, men han visste inte om han kände sig som en.
Laegnir hade tagit ett jobb som landskapsarkitekt. På deltid då förstås. Han hade fortfarande inte vågat kolla på lappen Taurind gett honom. Han visste att målen för hela hans liv fanns uträknade där. Det var inte så bara att få syn på dem. Hur som helst tänkte han på sin framtid, och även på att hans pappa snart skulle bli gammal. Dessutom var det bra för Laegnir att få arbetserfarenhet.
Taurind hade hållt på att renovera huset ett tag. Det började se riktigt pampigt ut, på utsidan i alla fall. På framsidan kunde de spela schack, vilket Taurind och Thyrondir verkligen uppskattade. Laegnir själv behövde bli bättre på trädgårdsskötsel. Det var ett krav för att bli befordrad, och antagligen för att få stanna på jobbet överhuvudtaget. Laegnir hade aldrig rört en planta förr, men Taurind försökte guida honom från shackbordet så gott han kunde.
Det var lördagmorgon och det hade blivit dags för Laegnirs första arbetsdag. Han hade hämtat ut arbetskläderna några dagar tidigare och var riktigt taggad på att komma igång! Han visste att han skulle få arbeta mycket med kroppen, och det gillade han. Kanske att han hade råd att köpa ett gymkort eller en sandsäck att slå på när han tjänat ihop lite pengar. Han ville verkligen komma igång med att träna och bygga muskler.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar