Ghalastien, 28 ~ Är det min Eva?

Första arbetsdagen hade inte alls gått så bra. Laegnir hade missuppfattat chefens order och gjort dubbelt arbete åt en kund, vilket inte var uppskattat. Kunden vägrade betala dubbel kostnad och Laegnir skulle behöva ordna ersättningen på egen hand.


Chefen sa att hans första lön skulle behöva gå direkt in i kundens kassa. Livet kändes mer än surt.

Till kvällen hade Taurind bjudit in Cennan och Hanna, som numera bodde med varandra, för att fira en mindre födelsedag. Det var ju inte vilken födelsedag som helst, men Taurind ville inte ha så mycket ståhej. Hur kul var det att fira att bli gammal? Han hade hört att man blev gråhårig som gammal. Taurind var ju redan vit/gråhårig och antog att hårfärgen åtminstone inte skulle förändras.


Laegnir tyckte det var pinsamt att Taurind inte ens kunde ha på sig en tröja, men Taurind hade andra bekymmer. Eva skulle dyka upp. Hon hade lovat det. De hade inte setts på ett tag, men hon hade lovat att komma till Taurinds födelsedag. De hade bestämt att vara gamla tillsammans. Tom höll precis på att flytta hemifrån och Eva kunde äntligen flytta in. Men vart var hon?

Ljusen var utblåsta och Taurind hade klivit in i ålderdomen. Det var ännu inte så sent på kvällen, men Taurind ansåg att festen var över. Eva hade inte kommit. Han började diska och Cennan försökte muntra upp honom. Thyrondir var kanske mest besviken. Han längtade alltid så mycket efter att träffa sin mamma, och hon hade alltid dykt upp när han lovat.


Taurind provade ringa Eva ett ex antal gånger. Men det var inte hans stil att tjata. Något hade kanske hänt. Han hoppades inte att något hemskt hade hänt. Han fick lov att ha tålamod helt enkelt. Det hade han haft hela livet och det var ett allmänt starkt drag hos alver.

Taurind satt vid schackbordet nästan hela dagen. Han hade bestämt sig för att fortsätta jobba i ett par veckor. Han älskade ju att måla och hade inga problem med att vara på jobbet. Han fick göra det han älskade och dessutom behövde räkningarna betalas. Laegnir hade berättat om missödet den första arbetsdagen och Taurind förstod helt. Inte var det så lätt, det var väl klart att det kunde bli fel. Han hade funderat ett tag på att ringa och prata allvar med chefen, men han antog att det inte skulle ge någonting. Taurind var inte alls i någon position att bestämma.


"Ja, visst är det synd om honom. Han har ju två söner tillsammans med Eva. Hade. Ja, det måste vara tufft..."


Taurind hörde två kvinnor gå och prata på håll. De pratade väl ändå inte om hans Eva?

Taurind var tvungen att gå ikapp. Det började kännas i kroppen att han var gammal. Han var alldeles slut när han äntligen kom ikapp dem. Han försökte fånga deras uppmärksamhet.


"Hallå? Ursäkta. Jag hörde er prata, om en Eva och två söner..." Då avbröt han sig och såg att det var två väninnor till Eva. Då måste de ha pratat om henne alltså. Hans Eva.


"Åh, Taurind. Vi trodde att du visste. Hur kan du inte veta? Stackars dig. Eva gick bort förra veckan. Av ålder. Hon hade fått många krämpor och orkade inte mer. Det var inte något dramatiskt. Jag beklagar verkligen sorgen."

Så det var sant. Taurind vänliga ansikte förvandlades till ett tomt och sorgset uttryck. Väninnorna gick iväg och beklagade sorgen ännu en gång. Hon var död, sedan en vecka tillbaka. De hann inte bli gamla tillsammans. Taurind visste inte hur han skulle komma över det här.