Ghalastien, 29 ~ Sorg och ilska

 Döden var ett faktum. Det gick inte att göra någonting åt. För Taurind, som aldrig behövt uppleva död på detta sätt, var det förkrossande. Han begravde sig i jobb och blev mer och mer frånvarande hemma. Laegnir och Thyrondir var lika ledsna, men det var svårt att få kontakt med pappa.


De försökte bearbeta döden med varandra, men Thyrondir var så arg och uppriven. Laegnir hanterade det hela bäst.

Mitt i all sorg hade Thyrondir vuxit upp till tonåring. Det var ingen rolig period att bli tonåring i. För det första hade hans födelsedag glömts bort. Taurind var antingen på jobbet, framför staffliet eller i sängen. Han brukade tittade sorgset på sina söner och be om ursäkt. Han ville inte vara en frånvarande far, men han kunde inte hjälpa det. Han kunde inte gå vidare.


Thyrondir började ta ut sin ilska på hemmet. Det gick bara dåliga TV-program och det var förstås TV:ns fel. Den fick sig en och annan smäll, tills den helt gick sönder. Taurind blev fruktansvärt arg på Thyrondir. Alla hade det jobbigt och bättre blev det inte av att de nu behövde laga TV:n.

Thyrondir började försova sig varje morgon och skolkade många dagar i veckan. Taurind märkte ändå ingenting, så varför inte? Det fanns ingenting intressant på skolan och han ville inte mötas av fler sorgsna ansikten som beklagade sorgen. Han var avundsjuk på Laegnir som skötte detta så bra. Han gick iväg till skolan varje dag och skötte läxorna hemma. Hur var det ens möjligt efter att sin mamma just dött?


Han vände sig om i sängen och bestämde sig för att inte gå upp på hela dagen. Det var ändå inte så att någon brydde sig.

Fram mot eftermiddagen började dock magen kurra. Thyrondir hade inte för avsikt att dö själv och gick motvilligt upp för att ta lite rester. Han hade ingen om Taurind var hemma eller inte. Laegnir var i alla fall i skolan.


"Thyrondir? Är du hemma? Du ska vara i skolan förstår du väl?! Skoldagen är slut om prick en kvart! Varför kan du inte sköta dig som din bror?!"

Taurind gick in i sitt sovrum igen och Thyrondir gjorde detsamma. Taurind visste innerst inne att det inte var rättvist mot Thyrondir. Att jämföra bröderna emellan och att skälla ut honom kunde knappast göra saken bättre. Själv hade inte orkat gå iväg till jobbet idag, så han gjorde ju samma sak. Skolkade. Han visste att han var tvungen att rycka upp sig och ta tag i det här.

Under Taurinds utbrott hade Thyrondir beordrats att laga diskhon som straff. Laegnir och Thyrondir hade inte heller en särskilt bra relation till varandra just nu, och Laegnir gick försiktigt förbi honom för att äta middag i vardagsrummet. Thyrondir svor och suckade när han lagade diskhon och Laegnir tyckte inte det var helt rätt åt honom. Visst att de behövde hjälpa till hemma, särskilt nu när pappa hade blivit gammal, men han förstod att Thyrondir fått detta som ett straff och det kändes inte rätt.


Laegnir kände att han behövde komma ifrån allt. Han själv brukade vara positiv in i det sista och ville inte gräva ner sig på grund av detta. Det hade inte hänt så mycket mer mellan han och Linda, men de bestämde att träffas mer. Linda ville finnas där för honom nu i den här svåra tiden och Laegnir behövde definitivt någon att prata med.

När Thyrondir nästan var klar med diskhon kom Taurind in i köket. Thyrondir stålsatte sig för ännu en utskällning och gick i det vassaste försvaret han kunde. Då brast Taurind ut i gråt. Han gick fram till Thyrondir och kramade om honom.


"Förlåt för att jag varit såhär. Jag älskar dig, min son! Du ska se att det kommer bli bättre. Jag ska bli bättre. Allt ska bli bättre!"