Ravenous 1.12 - Känsloauran

Yaron har vuxit upp. Äntligen! Inga fler bebisar. Nu ska jag inte ha några mer. Han verkar mer framåt än Zelda och är både ett fenomenbarn och en god sim. Det får mig att frukta honom, mer än Zelda.


En god sim i vårt hus? Han kommer inte få föra vår familj vidare.

De har fått lite på väggarna i deras rum. Zelda hatar mig för att jag sätter en annan sim i samma rum som henne, men hon har inget val. Vi har inte råd med varsitt rum åt dem. De får vara nöjda över det de har!

Men det verkar som att Zelda accepterar Yaron. För det mesta är han den irriterande lillebrodern, men hon sitter gärna och pratar och äter middag med honom. Det är mer än vad hon brukar vilja umgås med mig och Robin.

Jag har blivit befordrad! Jag är nu en Liten storskurk. Vad det nu innebär... Tycker det är en märklig titel. Jag ÄR en storskurk, inte en liten en! Vad är problemet?


Jag bär numera hatt på arbetstid. Då ser ingen vem jag är.

Äntligen har Zelda fått kemibänken hon tjatat om så länge. Jag har aldrig sett henne så glad. Om hon någonsin har varit glad? Jag minns henne gladare som baby, och då skrek hon ändå en del.

Men jag är lite orolig över mina barn. Jag jobbar på nätterna och kan därmed inte se till att de ligger i sängen. Vilket de förstås inte gör. BlicBloc-förbannelsen har nått även Yaron och han och Zelda är uppe hela nätterna tillsammans. 

Jag tror inte det blir något giftermål om inte Robin tar tag i det här snart.

Yaron verkar inte behöva lika mycket stimulans som Zelda. Han sysslar helst med att plocka ut soporna ur sopkorgen och hoppa i dem. Det har till och med blivit roligare än BlicBloc för honom. Det märkliga är att han brukar roa sig med att kasta ut soporna, sedan lägga i dem i sopkorgen igen, och så håller det på.

Jag börjar tro att han är galen.

Det är riktigt roligt att retas med tonårspojkarna i kvarteret. De är sådana enkla offer. Jag hittar på att det ska vara en stor fest om en timme, där Emma kommer vara. Namnet Emma fungerar varje gång. De springer i panik hem för att byta om och jag känner mig så lyckad med mig själv.


Jag är verkligen bäst på det jag gör.

Robin verkar ha vaknat ur sin dvala. Visst, han är varken ren eller fräsch, men han engagerar sig i alla fall i barnen. Jag tror att han sköter sitt jobb också. Trots att jag alltid sover medan han är borta. Vi går alltid om varandra, men det gör ingenting. Det passar mig bäst. Jag skulle bli kvävd om vi skulle ses hela tiden.

Att Yaron är god säger allt. Det har nästan gått så långt att jag ser honom som ett snack till min framtida koplanta. Ja, det är antagligen hemskt, men är han god så är han. Jag besparar honom ett liv i misär och jag tror att han skulle tacka mig.


Jag menar, han kan inte ens hålla koll på sin blåsa. Han går alltid "kissgång" till skolan. Det märks ju att han lider.

Vet du vad jag hade i ugnen idag, dagboken? En tårta! Min allra första egenbakade tårta! Det är ingen annan än jag som fyller år. Jag tar klivet in i vuxenlivet. Fastän jag redan kan tycka att jag har gjort det...


Jag känner mig faktiskt rätt ung. Ingen skillnad direkt. Jag har inte frågat Robin hur gammal han är, men jag antar att vi är ungefär lika gamla. Han var dock inte vidare glad när jag blåste ut ljusen.


Sorry grabben, men jag kan inte vara ung för evigt. Deppa lite mer?

Den bästa födelsedagspresenten jag kunde få är att Zelda och Yaron har börjat göra sina läxor. Det är helt mirakulöst! Ingen av dem har rört sina läxböcker tidigare. Robin tittar förnöjt på dem och säger till mig att det är tack vare en teknik han tagit fram på jobbet.


Han visade mig en grön lampa, där man med ett knapptryck kan ställa in känsloaura. Jag tycker det låter läskigt. Ska vi bli manipulerade med våra känslor nu också?! Det är jag inte okej med.