måndag 23 februari 2015

Ravenous 1.17 - Träna bort din sorg

Jag har fått nog. Yaron gör inget annat än att gråta framför urnan!! Innan jag fick ett stort raseriutbrott på honom tog jag med honom och Zelda till gymmet. Jag har börjar uppskatta det här att röra på mig och kände att de behövde komma hemifrån.

De gör ärligt talat inget annat än att vara hemma efter skolan.





Zelda blev tillslut lika peppad som jag och tog i allt hon kunde med boxningshandskarna. Det såg i alla fall ut så. Jag tror att hon bär på lika mycket ilska som jag och behöver få det ur henne. Dessutom är det alltid bra att hantera sorg med ilska.


Jag vet att Voldemorts död hade tagit hårt på henne!




Jag låg och stretchade lite efter duschen då Yaron kom fram och ville åka hem. Suck. Han hade inte ens bytt om till träningskläder. Vi åkte faktiskt till gymmet för en anledning - att träna!


Jag sa åt honom att han gått fick åka hem ensam om han ville, men att han aldrig skulle bli en bra fotbollsspelare om han aldrig tränade. Så mycket visste jag.




Själv tänjde jag på gränserna lite extra. Jag har definitivt inte kommit över Koplantan Voldemort. Jag önskar att riktiga Voldemort skulle svara på ett av mina brev eller besöka mig. Skulle verkligen behöva hans stöd just nu.




Jag vet inte hur många gånger jag får be Yaron att lämna mitt sovrum. De har inget här att göra! Jag skulle precis gå in för att väcka Zelda och hänvisa henne till sitt rum då även Yaron skulle ta plats i sängen.


De är faktiskt tonåringar. Såhär höll de inte ens på när de var barn!




Zelda och Yaron berättade att de hade ätit middag med pappa när jag var borta och jobbade. Jag vet att åtminstone Zelda ser demonerna, men att de skulle vara Robin var inget annat än skitsnack. Jag kan väl förstå att de saknar sin pappa, men det är inget bra om de börjar hitta på saker.




Fram tills den dagen jag faktiskt lyckades se honom. Spöket av Robin. Yaron stod och grät vid urnan som vanligt när Robin hoppade ner i den.


Nu får det vara nog!! Inget mer gråt framför den där urnan! Robin hade inget i jordelivet att göra, så jag släppte lös honom till underjorden. Nu finns det ingen anledning att gråta längre!




Nog för att det känns som att jag kommer bryta ihop vilken sekund som helst. Det är inte sällan toaletten, duschen OCH handfatet är sönder när jag kommer hem från jobbet på morgonen. Jag förstår inte vad de håller på med? Hur ska de någonsin kunna klara sig själva om de hela tiden har sönder saker?


Tur att Zelda blir ungdom snart. Då blir det hon som får ta allt ansvar. Jag kommer inte lyfta på ett finger till.



För tillfället håller jag på med ett par lyckade hackningar. Lothario-fonden är busenkel att hacka sig in i. Jag vet att de bor i grannstaden. Att de har mycket pengar? Haha, inte så länge till. Jag är numera Digitjuv och sköter många hackningar hemifrån.




Zelda är det smartaste barnet. Därför är jag så besviken på att hon blivit lika besatt av lerklumpen som sin bror och far. Yaron blev till och med sur och ledsen och när hon hade lerklumpen en hel kväll.


Jag hade kunnat köpa en åt dem var... Men ALDRIG! Den där lerklumpen är det största otyget under vårt tak just nu!





"Yaron. Jag fyller 20 imorgon. Du ska veta att du ska ut ur mitt hus SÅ FORT du blåst ut ljusen på din eländiga tårta. Du ska vara glad att jag inte kastar ut dig tidigare."


Jag hörde dem från köket och var stolt över henne. Hon visste vad det innebar att vara arvtagare.




Nästa dag var Zeldas födelsedag. Hon gick förnöjt ut ur vårt hus för att spendera hennes sista dag i skolan.


Jag vet också att det här är sista gången jag skriver i dig, dagboken. Så fort Zelda har snurrat in i ungdomens tid är det ingen annan än hon som ska föra släkten vidare och skriva här. Jag har fått henne att lova att skriva i dagboken. Jag hoppas hon håller sitt löfte.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar