Ravenous 1.2 - Ja, jag är elektrifierad

Jag kom fram tidigt en söndagsmorgon. Han som inte får nämnas vid namn hade ordnat en tomt åt mig. Folk brukar säga till mig att jag är helt vansinnig. Han finns inte på riktigt och är bara en karaktär i en bok. Och fler böcker, och fler filmer. Men jag vet att han finns! Det är ju han som har hjälpt mig ut ur mentalsjukhuset. Vilka fler bevis behövs?

Han tycker att jag gjort ett bra jobb som tjänare och jag är nöjd med inredningen han valt ut. Jag hade ju inte med mig några möbler själv från mentalsjukhuset direkt. Ärligt talat förstår jag inte varför jag åtminstone inte kunde få tak över huvudet? Men aldrig att jag skulle konfrontera honom. Han är som den far jag aldrig haft.

Så nu var jag bosatt i Oasis Springs. Jag hade faktiskt inte flyttat så långt. Tagit bussen och försökt dölja mitt ansikte. Inte för att jag bryr mig om vad folk tycker om mig, men det fanns ju en risk att jag kunde bli upptäckt och inspärrad igen.

Jag har aldrig varit försiktig i mitt liv, men jag antar att det här är min sista chans att ordna upp det. Jag är trots allt bara 25 år så det ska nog gå bra.

Något jag inte tänker acceptera är att gamla gubbar springer över min tomt. HALLÅ? Bara för att jag bor på gatan (eller nästan på gatan) är det inte fritt fram att hälsa på! Jag gav honom en rejäl utskällning. Han sade att trottoaren är fri och att jag kanske inte ska bo så öppet om jag inte vill bli störd. Bla bla, vilken idiot. Hoppas jag hittar en ny koplanta som kan få vakta min gård.

Det var länge sedan jag fiskade upp min kära koplanta. Jag valde att döpa den efter honom. Jag kanske kan nämna hans namn här, men jag har stor respekt för honom. Vill inte chansa. Tur var bor jag precis intill ett fiskarställe. Jag hade sämre tur dock.


När blev jag såhär dålig på att fiska?! Fiska upp en stock? Jag blev rasande och gick därifrån.

Tog ut min ilska på en till synes rätt snygg kille. Han tyckte att det var ett roligt trick, att han fick en stöt i handen. Trodde han att det var ett skämt? Min hand ÄR elektrifierad. De har försökt göra vad de kan med mig inne på mentalsjukhuset. Jag skojar inte.

Än så länge fanns det inte fasligt mycket roligt att göra i mitt närmsta kvarter, så jag fortsatte prata med David. Jag berättade skräckhistorier och bad honom akta sig för den blonda kvinnan som gick förbi honom på gatan. Han sade till mig att hon var ofarlig.

Det är lite dessa simmar vet. Väldigt lite.

David tyckte att jag var en rolig tjej och bad mig följa med till baren. Rolig? Visst hade jag humor. Men han trodde ju inte på ett enda ord jag sa, som om allt vore några lama försök till skämt. Här försöker man vara ärlig och varna första bästa granne om dess invånare, också blir man bara skrattad åt.

 Vi åkte till baren och en tatuerad tjej slog sig ner bredvid mig. Coolt! Finns det någon studio nära?! Jag frågade henne och hon sade att hon själv tatuerade. Hon hade ganska nyss börjat och hade behövt någon att praktisera på, om jag ville. Det var väl klart att jag ville!


Vår diskussion urartade sig dock då jag började kritisera hennes kläder. Jag förstår mig verkligen inte på färgen gult. Jag ville bara säga vad jag tyckte, men hon blev riktigt sur. Jag försökte rädda situationen. Att bli tatuerad kom först!

Jag hade spenderat tre timmar i baren utan en enda drink. Det är sant. Och vet ni vad? Jag hade beställt tre drinkar för tre timmar sedan!!! Här någonstans blev det svart. Bartendern skulle dö.