Ravenous 1.3 - Mina slagsmål och demoner

Det fanns en gräns. Bartendern hade krossat den. Han stod där med sitt löjliga, långa blonda hår och gjorde inte ett skit. Jag krävde en drink!!!

Så jag tog saken i egna händer. Jag visste inte hur stark jag var, men jag hoppades på att jag skulle ha ihjäl honom.

En annan bartender kom och ryckte in under tiden. Hon skrek: "Här finns det inget att se gott folk! Hehe, återgå till det ni gör!" Vilken kärring. Det här var den bästa underhållningen någon kunde få.

Självklart gick jag segrande ut ur slagsmålet! Han ojade sig och var tvungen att sätta sig ner. Jag sade: "SYND att du inte dog, för du har ett uppdrag att göra åt mig nu. GÖR MIG DRINKAR!

Han klagade på att han hade brutna händer och inte kunde göra någon drink nu. Jag sade att det bara var att göra dem i alla fall, så han gjorde dem. Det satte sig en stilig karl bredvid mig som sneglade försiktigt mot mitt håll. Jag kände inte för att flörta med någon idag, om det var det han var ute efter.

Drinken var så äcklig. Bartendern tog stöd mot en vägg och tittade skräckslaget på mig när jag skrek att det var den värsta drinken jag någonsin druckit. Han hotade med att slänga ut mig om jag fortsatte. Jag brusade upp igen men hejdade mig. Jag hade inte krafter kvar att slåss mot någon.

På vägen ut stannade jag till vid en spegel och beundrade mig själv. Vilka framgångar jag gjort här, bara på en dag! Sedan var jag tyvärr tvungen att gå raka spåret ut, annars skulle polisen komma. Det var det sista jag ville. De flesta poliser kände till mig efter alla dessa år.

 Jag hittade chips i skafferiet och åt tills jag var något sånär mätt. Jag hade aldrig lagat mat och kände inte för att pröva heller. Mörkrets härskare hade ju i för sig installerat en spis åt mig, vilket var väldigt snällt. Imorgon kunde jag pröva laga mat. Frukost.

Utan väggar och tak fick jag ingen sömn. Jag sover rätt tungt, men det blir ljust alldeles för tidigt. Jag hatar mornar. Och nu är jag tvungen att väckas av starkt solsken rakt i ansiktet. Det här var tvunget att åtgärdas. Jag var tvungen att skaffa ett jobb.

Men först skulle jag laga mat. Jag kände hela tiden en hand på min axel och blev lätt ofokuserad. Jag har varit förföljd av demoner länge. Läkarna säger att jag är instabil och att jag bara inbillar mig, men jag vet vad det handlar om.

Voldemort (okej, jag nämner hans namn) har sagt att de finns där för att skydda mig. Jag vet faktiskt inte om de gör det, för de sätter mig alltid i livsfara.

Jag brände maten, men det hade kunnat gå värre. Jag har tänt eld på några spisar i mina dagar. Inte för att jag lagat mat, utan för att döda. Jag har inte sådana avsikter för mig själv, men börjar tro att demonerna har det...

De följde mig ut på gatan och jag skrek till de förbipasserande att snälla ta bort dem. Men ingen brydde sig. Det kunde väl ändå inte bara vara jag som såg dem?





Väl inne i stan fick jag vara ifred. Jag satt och fantiserade om en annan tid, där det fanns pirater. Jag hade blivit en perfekt pirat. Jag försökte klättra in i piratskeppet men var för stor. Hur små var piraterna på den tiden egentligen?!