Jag har hittat igen min skrivbok. Det var tänkt att jag skulle skriva om mina framsteg på mentalsjukhuset. Istället har jag mest bara klottrat ondskefulla föremål och kärleksbrev till Voldemort. Jag vet att jag inte borde se honom på det sättet. Han känns trots allt som en pappa till mig.
Jag ska försöka skriva om det som händer i mitt liv istället. Det händer saker väldigt snabbt just nu. Jag vet inte vad jag ska döpa dagboken bara... Det känns töntigt att kalla den för dagbok.
Mitt illamående hade en stor logisk förklaring. Jag var gravid. Vi bor på en gräsplätt och nu skulle det komma en till sim till världen. Jag har aldrig tyckt om barn. Robin är glad över nyheten, men jag har ingen aning om hur det ska bli.
Det är egentligen rätt konstigt att Robin hellre ville flytta till min gräsplätt än att bo kvar med sina rumskompisar där han hade tak och väggar. Jag antar att han verkligen älskar mig? Jag har aldrig älskat någon, men det behöver han ju inte få veta. Han är ändå för upptagen med att spela BlicBloc.
Jag skickade en bild på oss och babyn i magen till Voldemort. Han har inte svarat. Han svarade inte på mitt förra brev heller. Jag hoppas att han inte har börjat tvivla på mig. Jag behöver honom i mitt liv! Jag vill att han ska vara stolt över mig. Den här babyn kan bli något stort.
Robin tar sig iväg till jobbet varje dag. Han är en nörd och har börjat jobba inom ett område för honom, inom teknik. Det är lite tråkigt bara. Han skulle behöva öva på sin programmeringsfärdighet, men vi har ingen dator. Jag har sagt åt honom att han kan åka in till biblioteket för att öva där, men han gör det inte.
Jag själv blir bara nördigare och nördigare i Robins närvaro. Jag skulle kalla det BlicBloc-förbannelsen. Trodde aldrig att jag skulle fastna för ett spel, men plötsligt har hela dagar flugit iväg... Det är ett beroende.
Förutom när jag jobbar då. Det går bra för mig och har blivit befordrad till Ringledare. Jag delar ut arbetsuppgifter till min grupp och ser till att alla gör som de ska. Det är skönt att de lyssnar på en på jobbet när det inte fungerar lika bra hemma!
Det var jobbigt i slutet på graviditeten. Det hade väl varit mer eller mindre jobbigt hela tiden. Speciellt då jag inte ville ta ledigt för att tjäna ihop så mycket pengar som möjligt. Robin bryr sig om mig väldigt mycket, och visar det. Fastän jag inte är den mest kärleksfulla själv är det skönt att ha någon som bryr sig om en i en sådan här tuff tid.
Plötsligt förstod jag att det var dags för babyn att komma ut. Det var tur att den äntligen beslöt sig för att göra det, för den hade blivit väldigt tung att gå runt och bära på. Jag var på väg till sjukhuset och Robin fick panik. Själv tyckte jag att han kunde stanna hemma och reparera diskhon. Jag behövde inte hans nerver under förlossningen!
Jag höll verkligen på att få spel på Robin. Han visste inte vad han höll på med. Han bäddade ner mig i sängen och stack sedan iväg till sjukhuset själv. Hur dum får han vara?! Trodde han att det var HAN som skulle föda eller? Jag blev förbannad och klev upp för att klä på mig och åka iväg. Men jag var alldeles för utslagen, så jag somnade på gräset...
Efter en hel del bök och stök var vi hemma med våran dotter. Det kändes bra med en flicka. Jag trodde på ondskan i en kvinnokropp! Jag hade inte alls lust att ta hand om henne dock. Förstår du hur jobbigt det är att föda eller? Nej, du är ju en dagbok. Hur mycket vet du egentligen? Ja, antagligen en del vid det här laget. Om jag ska fortsätta berätta om mitt liv.
Jag och Robin kom överens om att ge henne namnet Zelda. Det var ett väldigt fint namn. Robin tyckte det var ett utmärkt förslag då Zelda var hans favoritspel, efter BlicBloc då. Zelda fick ligga bredvid Surfaräggplantsgrodan. Jag visste att hon skulle vara säker då. Han skulle vaka över henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar