Store Voldemort.
Jag såg dig igår, på baksidan av gården. Du log mot mig. Jag hann inte ens gå fram till dig så var du borta. Jag tolkar det som att du fortfarande bryr dig. Därför får du ännu ett brev. Lova att du kommer fram till mig nästa gång!
Om du någonsin skulle få för dig att skaffa barn, gör inte det. Det är hemskt. Jag får inte en lugn stund och har ansvar över ett annat liv. Jag som inte ens har kunnat ta hand om mig själv?! Hur kunde det sluta såhär illa?
Jag tror att vi har två förbannelser i vår familj. Den första är BlicBloc-förbannelsen. Robin spelar BlicBloc varje lediga stund och jag har också börjat göra detta. Men nu har jag ingen ledig stund längre och har inte tid. Det känns förfärligt. Istället måste jag ägna tid åt vår andra förbannelse, diskhon. Den går sönder hela tiden, och Robin gör ingenting för att avlasta mig. Jag är ju ändå modern till vårt barn.
Inte nog med det har han börjat sova på parkbänken mitt emot. Vi har faktiskt en dubbelsäng, men han väljer att sova där. Jag vet inte om han genomgår någon slags kris, men jag är less på att hämta honom. Ibland gör jag inte det, men han ska faktisk ta sitt ansvar som pappa. Okej, han hör Zelda från parkbänken, men han kan väl åtminstone befinna sig på samma tomt som sin sambo och dotter?
Så jag tog med honom till ett bergigare område och friade till honom. Jag vet, vem trodde det om mig? Kanske att jag håller på att mogna ändå. Dessutom vill jag att jag och Robin ska ha ett stadigare förhållande än vad mina föräldrar hade. Jag menar, hade de varit bättre föräldrar hade jag kanske inte behövt döda alla dessa simmar... Men jag älskade ju att göra det.
Efter förlovningen sprang jag ifrån honom så fort jag kunde. Det var kanske lite väl magstarkt av mig att göra en sådan sak. Att förlova mig med någon. Vi hade förlovat oss på baksidan av en av de rikaste familjernas hus. Men marken är fri, luften är fri. De kan prova sätta dit oss om de vill.
Robin var så glad över att vi var förlovade och lovade att sluta sova på parkbänken. Han kände så stor skuld att han köpte en gitarr till mig. Det var inte dåligt! Jag älskar ju att spela gitarr. Visst minns du allt jag har spelat för dig? Jag märker dock att jag har glömt bort en del, så jag måste lära om mig. Men det gör ingenting.
Jo, vet du. Jag är hundra procent säker. Jag såg ett gäng från Hogwarts häromdagen. Jag skojar inte. Jag så dem på håll i sina kappor. De är så löjligt positiva och tror att de ska övervinna allt. All ondska i världen. Ja, vi har ju pratat om det där några gånger... Vilka tror dem att de är? Att de skulle övervinna dig, Voldemort. De tror säkert att du håller hus där jag är. Vi levde ju tillsammans i några år.
Jag saknar den tiden....
Jag är rädd för att jag gör något fel med Zelda. Hon skriker och gråter hela tiden, fastän jag börjar få fason på vad hon behöver. Men jag vet innerst inne varför. Det är sedan Harrys gäng var här. Jag vet att de vill henne något illa. Kan han inte hämnas på dig så kommer han hämnas på mig. Jag vet det. Den där blixten i pannan känner jag av på långt håll.
Hogwartsgängets närvaro har gett mig större lust att jävlas med allt och alla omkring mig. Det lugnade faktiskt ner sig lite då jag fick Zelda. För det första har jag inte tid att ställa till med så mycket trubbel med all uppmärksamhet hon behöver. Men jag behöver få min dos av djävulskap, så är det bara.
Jag vet att jag klagar mycket nu, men jag börjar fundera om Harry lyckades kasta en besvärjelse över henne. Jag är rädd för att det är så. Zelda har inte varit sig lik sedan de var här. Grannarna försöker lägga sig i. Vilka är dem att ta hand om mitt barn?! Jag fräser åt dem varje gång. Nästa gång en granne tar mitt barn åker huvudet. Det lovar jag.
Jag önskar så att jag hade en koplanta nu. Jag har inte haft tid att leta en, första försöket gick inte så bra. Jag måste skydda vår familj från allting som händer. Framför allt från David, som har börjat söka kontakt med mig igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar