Jag är jättenöjd med mitt nya hus. Mitt första egna hus! Okej, det är väl vårt, men jag anser att jag bestämmer hur allting ska se ut. Robin är helt okej med det. Jag insisterade till och med att plantera en palm och lägga ut stenplattor.
Robin börjar få svårt att sköta hygienen. Hur svårt kan det vara att duscha innan han åker iväg till jobbet? Jag tror knappast att han gör så mycket ansträngande framför sina datorer på jobbet att han blir fysiskt trött och utmattad. Själv har jag inte gjort så många framsteg inom min matlagning. Jag skär mig då och då på diverse salladshuvud.
Att Zelda inte kan sköta sin hygien själv borde vara underförstått... För alla utom Robin. Jag vet att jag sade det om att huvudet skulle åka av på nästa granne som rörde i mitt barn, men just nu önskar jag bara att Robin bjöd hem gäster när han var hemma själv med henne. Jag kanske inte älskar mitt barn, men hon ska inte behöva ligga halva dagarna i bajsblöjor.
I övrigt har vi det bra Robin och jag. Våra gemensamma intressen sträcker sig inte så långt, det är väl BlicBloc och Zelda vi har gemensamt. Dottern då, inte spelet. Ibland är jag så uppslukad i mitt jobb och berättar om alla brott jag begår. Jag märker att Robin blir rädd för mig ibland, så jag brukar tona ner på detaljerna. Han behöver inte veta allt. Särskilt om det skulle börja påverka vårt förhållande.
Fast jag måste erkänna, det är inte alltid perfekt mellan oss. Jag litar inte på honom kring vår dotter längre. Så länge jag är hemma skyddar jag numera henne från Robin också. Han har ju faktiskt bevisat gång på gång att han inte har någon aning om hur man tar hand om ett barn. Att få socialen på oss vore inte bra för mitt kriminella rykte. Jag skulle kanske bli uppmärksammad hos polisen.
Jag är ju inte en helt osocial typ och hälsar ibland på grannarna när jag är ute i kvarteret. Som sagt så är jag elektrifierad, och det märker man när man skakar hand med mig. Det är faktiskt ganska roligt. Alla reagerar så olika. De flesta tror dock precis som David gjorde, att det är ett skämt... Då blir jag i regel arg och ställer till med ett riktigt prank. De måste lära sig att skilja på vad som är vad!
Det töntigaste med min granne Petra är att hon och hennes man är klädda precis likadant. Jag brukar retas med henne för det. Vem vill se exakt likadan ut som sin partner? Jag brukar gå skrattande därifrån. Den här gången höll jag dock på att sätta i halsen.
Det såg ut som att det var lille Harry som sprang förbi mig. Pojken var ruskigt lik honom. Men jag visste att Harry inte var så liten längre. Fortfarande skrämmande. Honom skulle jag hålla på avstånd. Ett offer för framtida koplantan?
Jag måste medge att mini-Harry gjorde mig skrämd, och förargad. Jag satte igång med att skicka iväg hotfulla kedjebrev åt alla adresser jag hade. "Skickar du inte iväg det här mejlet inom två timmar kommer du få NIO år av olycka!! Plus att din MAMMA kommer dö."
Det var många som skickade arga mejl tillbaka. Det var väl deras problem, att de inte tog mig på allvar. Jag kunde nog se till att de skulle få nio års olycka. Det med mamman kunde jag ordna, med hjälp av en viss ko.
Jag tror verkligen inte på karma, men det är som att jag börjar märka ett samband, Så fort jag har gjort något extra brottsligt på jobbigt eller varit extra taskig mot någon i grannskapet går något sönder. Diskhon har hållit sig hel ett tag. Det verkar som att förbannelsen har gått vidare till toaletten. Jag tycker mig se demonerna över axeln hela tiden. Om de bara kunde lägga av...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar