måndag 23 februari 2015

Ravenous 2.1 - Zelda Ravenous

Hej... eh, dagboken. Det är första gången jag skriver. För det första vill jag bara säga att det låter så töntigt att skriva dagbok. Tänker kalla det att skriva journal, det låter proffsigare. Fast jag kan ju inte kalla dig för Journalen? Hmm, jag får komma på något.


Jag heter Zelda Ravenous och är Lourandas dotter. Ja, jag skriver Louranda för att det stör henne. Mamma brukar säga att jag är lik henne, men jag vet inte. Vi har båda rött hår och jag har ärvt hennes gula ögon, men annars vet jag inte. Vi båda har inget problem med att ha ihjäl folk, antar jag. Fastän jag inte lyckats än. Jag hatar andra simmar och tycker att det vore smidigt att bara ta bort dom ur världen.


Min dröm är att bli den bästa programmeraren i världen. Jag vill ägna mitt liv åt allt som har med datorer att göra.






Eftersom att jag är ensamvarg har jag problem att vistas bland folk. Så jag gör det helst inte. Kunde jag få leva mitt liv i enbart mitt eget sällskap och datorns vore det perfekt. Bryr mig inte ett skit om andra tycker att jag är galen. Jag tänker köra på den teorin så långt det går.


Jag vet att det är bra att fortplanta sig så småningom. Men ärligt, jag vill inte bli förälder. Av den anledningen hatar jag faktumet att mamma valde mig som arvtagare. Jag vill bara sitta i min ensamhet och häcka framför datorn. Är jag verkligen en bra kandidat?





Första dagen som ungdom började inte alltför bra. Jag behövde sätta mig ner för att programmera, men mamma vägrade lämna datorn. Vad gjorde hon ens för nytta? Spelade BlicBloc! 


Det är faktiskt jag som bär huvudansvaret för det här hushållet just nu. Hon borde se till att jag får göra det jag ska. Jag har min första arbetsdag som Techguru imorgon. Tur att jag är snabblärd.





Men jag kan egentligen inte klandra henne för det med BlicBloc. Jag har mitt beroende jag med. Mamma kallar det för BlicBloc-förbannelsen. Jag vet inte om det verkligen är en förbannelse? Jag menar, det är ett utmärkt spel och jag ligger trea i Oasis Springs topprankning just nu.




Jag vill verkligen börja tjäna stålar nu. Jag bor i mitt flickrum. Flickrum. Sover i samma säng jag haft sedan jag var sju. Detta är INTE okej.


Jag stretchar mina programmerar-armar varje morgon för att göra så bra ifrån mig jag bara kan. Jag ska allt visa dem att jag är den nya världsmästaren i programmering. De kommer betala mig dyrt i framtiden när de sätter mig på diverse uppdrag.




Jag har haft problem med matlagning sedan tonåren. En gång höll jag på att bränna ner huset. Det var vad mamma sa i alla fall. Trots att det inte ens började brinna! Jag antar att jag hade kunnat leva på pizza, men just nu har jag inte råd.




Allt gick finfint första arbetsdagen. Jag känner mig så extremt bra! Befordrad första dagen! Jag hann bara vara live chatt-support en endaste dag. Tur är det. Jag höll på att dräpa kunder över telefonen hela dagen... Önskar att det vore möjligt.


Numera är jag Kvalitetssäkring. Tja, ett steg i rätt riktning antar jag. Eftersom jag är perfektionist kommer jag garanterat utföra ett noggrant jobb.



Jag bemödade mig att imitera dagens kunder för mamma. Jag tyckte jag imiterade dem rätt bra. Tjatiga, gnälliga och urbota dumma. Hur svårt är det att förstå sig på hur man formaterar en dator?! 

Mamma blängde mest surt på mig, med sina pannkakor i handen. Det var visst ett väldigt bra stöd man fick hemifrån. Det är bara när jag smider planer kring Koplantan hon stöttar mig. Och nu är han död. Jag är nog körd.





Jag tänker varje dag att jag ska bära in datorn i mitt rum, så att jag får ha den ifred. Det gäller att timea alla lediga tillfällen under dagen, och natten, för att få min tid till programmering. Förstår de inte att JAG faktiskt behöver datorn på riktigt?!


Mamma och Yaron är bara ett par muppar som ska trolla forumen eller spela BlicBloc. Kom igen. Jag trollade forumen när jag var åtta, för att jag inte visste bättre. Jag är verkligen omgiven av idioter.




På tal om det går mamma emot sig själv varje dag. Hon hatade lerklumpen av hela sitt hjärta och har hotat ett antal gånger med att bränna upp den. När Koplantan Voldemort levde hotade hon med att mata honom med den. Innan hon insåg att han nog skulle bli dålig i magen...


"Så länge Koplantan mår bra", sade hon ofta. Jag har nog inte haft en helt normal uppväxt.




Jag vet att jag och mamma ser saker andra inte ser. Demoner, kallar mamma det för. Jag vet inte jag. Men jag vet att jag också ser dessa ting. Jag har ganska lätt för att koppla bort dem, jag ser dem knappt som verkliga. För mamma verkar det bli värre för varje dag.


Ibland funderar jag på att säga åt henne på skarpen, men jag orkar inte. Det är inte värt min tid.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar