tisdag 24 februari 2015

Ravenous 2.3 - Killen i hatt


Jag ville bara sjunka genom jorden. Eller sanden, för parken är full av sand. Istället sneglade jag bort mot honom och blev irriterad. Den här dagen hade gått så bra! Alla hade lämnat mig ifred och nu var han tvungen att förstöra det här. Jag var förbannad.


"Hörru, hatt-killen! Jag är inte bara en tjej med rött hår. Du ska lämna mig ifred! Förstår du inte att vissa kommer till parken för att vara ifred?!"


Jag var chockad över min reaktion. Jag hade aldrig skrikit såhär på någon förut. Blev jag verkligen så provocerad?





Killen i hatt gömde sitt ansikte och blev högröd i ansiktet.


"Oj, förlåt. Det var verkligen inte meningen att göra dig arg... Jag brukar s-städa på ditt jobb och kände igen dig. Ja.. jag... Tycker du är söt. Nu har jag redan sagt för mycket", stammade han fram.


Jag kände mig faktiskt dum. Jag är inte elak mot de som inte förtjänar det. Men nu var jag alldeles för skamsen för att be om ursäkt. Istället fick jag tunghäfta tills nästa störande kille kom gåendes mot oss.


"Vad bråkar ni om? Kan ni inte ta bråken hemma, om ni har ett så dåligt förhållande!"



Det fanns inte ord för hur förbannad jag var. Komma här och påstå att vi var ett par?! Hur idiotisk fick man bli? Jag gav honom en rejäl utskällning och var så arg, skamsen och rädd att jag blev som fastfrusen i sanden. Jag kunde inte ens gå därifrån. Det kändes som den värsta kvällen i mitt liv. Bara jag inte dog av skamsenhet nu.




Hatt-killen försökte rädda situationen så gott han kunde. Han såg uppenbarligen att jag höll på att dö. Jag hade sådan panik att det började svartna runt omkring mig. Tillslut gjorde det det, och jag trodde på allvar att jag skulle dö.


Han fångade mig i en svepande rörelse och visade stort tecken på oro. Det fanns väl inte så mycket att bry sig om? Det var ju bara jag. Han ledde bort mig till två stolar. Han ville sitta mitt emot mig så han kunde se när jag piggnade till. Han sprang och hämtade ett glas vatten och försökte liva upp mig.


"Äsch. Sådant där händer. Var inte orolig! Jag var så klumpig som ropade på dig sådär. Jag ber verkligen om ursäkt. Du vill inte utmana mig i ett parti schack...? Jag har fått för mig att du är rätt duktig på det där logiska. Du är ju sjukt duktig på datorer i alla fall! Det har jag allt sett när jag skurat golven."




Jag blev rätt smickrad faktiskt. Hade han lagt märke till mig på jobbet? Jag som försökte göra mig så osynlig det bara gick. Jag hoppades i smyg att ingen av mina arbetskompisar ens märkte att jag var där. Tydligen var jag synligare än jag trodde.


Jag vann mot honom i schackpartiet och började känna mig lugn. Han var inte så farlig. Det var värst i början. Jag hoppades att jag aldrig skulle behöva vara med om ett sådant möte igen.


Vi sade hejdå och han presenterade sig som Jonas när jag tog hans hand. Jag hade ärligt talat aldrig skakat hand med någon tidigare och förstod ingenting när han plötsligt fick världens stöt genom hela kroppen. Jag drog snabbt tillbaka handen och stirrade skräckslaget på handflatan. Vad var detta?!


Jag mumlade något ursäktande och gick skuldbeläget därifrån. Vad i hela friden var det här?! Jag var tvungen att ta ett snack med mamma. Eller uppsöka sjukhuset på stört.



Jag kände mig inte redo att åka hem. Jonas hade åkt hem och jag hoppades att han inte hatade mig nu. Det där var väl det värsta jag kunde göra. Jag lyckas ha ett normalt möte med en annan sim, efter massa pinsamheter förstås, också måste jag ge honom en livsfarlig elektrisk chock genom hela kroppen.


Kobäret var inte hittat än och jag gav det några timmar till. Vid fyra på morgonen var jag tvungen att ge upp. Jag hade ingen fiskelycka idag.





Det hade blivit morgon när jag kom hem. I köket möttes jag av mamma som gjort två kaffekoppar, varav lämnat en orörd på bänken. Jag frågade henne förvirrat vad hon höll på med. Hon svarade med att hon skyddade kaffet från de onda demonerna. Jag hade svårt att tro att de verkligen var ute efter kaffe, men men.


Jag var tvungen att fråga henne angående det här med elchocken. Jag hade aldrig sett henne ge någon en elchock, men hon var ändå min mamma. Hon kanske visste varför det blev så.




Jag fick förklarat för mig att det var en av våra förbannelser. Men en av de bättre förbannelserna, enligt mamma. Hon älskade att jävlas med folk, så hon tyckte det var en underbar gåva, snarare. Jag höll inte med henne och tog en tallrik med rester från gårdagen.


Som om inte det senaste dygnet hade bjudit på nog med pinsamheter strövade Yaron in i köket och svimmade på väg till sitt rum. Kom... igen. Vad är det för fel på honom?! Kan han inte bara fylla år snart, snälla!!!




 Jag hann väl få ungefär två timmars sömn tills jag började jobbet klockan 10. Jag försökte väcka mig själv till liv genom att forska om de senaste programmeringsteknikerna. Mamma hade hunnit bli så svettig att ett grönt äckligt moln följde efter henne. Gamla människor som inte skötte sin hygien var det värsta.


Mamma skulle väl ändå inte bli en av dem nu? Jag har ändå sett upp till mamma en del. Snälla, måste hon förstöra det?




 Trots att jag var tröttare än jag någonsin varit efter denna arbetsdag var jag så lycklig! Jag hade blivit befordrad till Kodknackare! Programmerandet skulle börja på riktigt!


Dessutom kunde jag inte släppa gårdagens händelser... Jag hade aldrig haft en vän förut. Det hade inte känts nödvändigt. Men nu kunde jag inte sluta tänka på Jonas.






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar