Hallå Journalen!
Mina pojkar har vuxit upp. De är verkligen inga bebisar längre. Jag tycker Xerxes är så häftig i sina kläder. Xavier var mer svårövertalig att klä. Jag vill definitivt inte tvinga dem till att ha på sig någonting de inte trivs i, så det får vara.
De är verkligen oskiljaktiga och spenderar all tid tillsammans. De pratar om skolan, gör sina läxor och verkar ha roligt. Det är verkligen tur. Hade varit jobbigt om de hatade varandra! Vi har haft nog med drama under detta tak.
De är till och med duktigare än Jonas på att ta hand om hemmet. Det är nästan pinsamt... Barnen gör det frivilligt och Jonas bara sitter på arslet!
Jag är riktigt tacksam över allt de hjälper till med. Nog för att det känns som att jag har hur mycket tid som helst över nu när jag inte har två spädbarn att titta efter. De är riktigt självgående, vilket ger mig massor av tid att utveckla appar och spelmoddar.
Xavier rör dock inte fiolen jag införskaffade speciellt åt honom. Han är väldigt kreativ, men tydligen är inte den inte det minsta intressant.
Fastän jag inte har särskilt mycket att göra fysiskt är det mycket som försiggår psykiskt. Jonas tycker inte att jag är särskilt närvarande, och jag kan väl hålla med. Jag funderar mycket över Tom Riddle. Inte Koplantan, utan personen som bär dess riktiga namn. Demonerna fortsätter tracka mig med namnet... Jag vet inte vad jag ska göra.
Nästa gång jag ser mamma ska jag fråga henne. Hon har ju störst erfarenhet av dessa demoner.
Vi har inte råd att ge pojkarna ett rum än. Inte ens egna sängar. Vilket betyder att de får sova i soffan eller sno en av våra platser i sängen. Det är inte särskilt populärt när de snor sängen, det vill jag lova. Men samtidigt har jag inte hjärta att köra iväg dem. De är ju ändå växande barn som behöver sin sömn.
Men jag vet inte hur mycket sömn de kräver ärligt talat. Jag hittar ofta Xavier framför datorn mitt i natten. Framför BlicBloc såklart, vad annars. Jag tycker det är jättebra att de spelar datorspel. De kommer de ha nytta av i framtiden. Jag menar, titta bara hur bra det gick för mig!
Dessutom minns jag hur jag brukade sitta uppe om nätterna och spela. Jag vore väldigt dubbelmoralisk om jag började skälla på dem för det.
Det är sällan jag ser Xerxes utan sin keps. Han har den alltid på! Men den passar honom. Jag tror han ser upp till sin pappa väldigt mycket. Hans hatt har ju praktiskt taget suttit fast på honom sedan dagen vi träffades.
Men jag och Xerxes är väldigt olika. Det är lite skrämmande. Han är otroligt social och pratar alltid med mig om alla vänner han har i klassen. Dessutom har han ett självförtroende utan dess like. Riktigt självsäkra simmar brukar i vanliga fall störa mig, men Xerxes är ju trots allt min son.
Jonas börjar bete sig mer och mer som min mamma, vilket inte kan båda gott. Det är sällan han tar sig iväg till jobbet. Sedan har vi den där svårigheten att ta sig in i duschen.
Jag tål inte ofräscha simmar! Själv mår jag pyton då jag måste gå och bära det där stinkmolnet efter mig. Det börjar faktiskt bli dags för Jonas att anstränga sig lite mer ifall det här ska hålla. Egentligen känns det ingen vits i att bryta upp med honom. Jag vet hur mycket det skulle såra våra barn och sedan kommer det bli nog tufft då han går bort.
Jag antar att jag får försöka stå ut.
Xavier är väldigt klumpig. Jag vet inte hur många gånger han har gått in för att göra sina behov medan jag står i duschen. Jag blir ju totalchockad när jag kommer ut!!
Okej att han är min son, men att få vara ifred inne på toaletten är ett krav min familj måste acceptera. Som tur var accepterar Jonas det kravet, men han verkar vara den enda.
Jag var så trött när demonerna kom till mig igår.
"Kontakta Tom Riddle! ... Familjen ... Makt ... Hjälpa dig .... Ditt uppdrag .... "
Det svischade till också var rösterna borta. Drömde jag? Jag hade somnat på fläcken. Det var ett virrvarr av ord som försökte nå fram till mig, men jag förstod inte sambandet. Makt, mitt uppdrag?
Det var ingen tvekan om saken. Jag var tvungen att locka fram mamma ur graven, och det var nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar