Jag grät så jag skakade. Men jag förstod att det var kört. Jonas hade dött av ålder. Jag hade aldrig haft med Liemannen att göra tidigare, men jag förstod att han inte var den rättvisaste i simvärlden direkt.
Jag hade precis gett upp hoppet då Liemannen med en grov stämma höjde armarna och rabblade något jag inte kunde förstå. Plötsligt rörde sig Jonas kropp upp i luften och fick nytt liv. Jonas spärrade upp ögonen och flöt sakta ner från luften i stående position.
Liemannen hade lyssnat på min bön! Jonas levde!
Jag var överlycklig. Vi både kastade oss i varandras armar och jag bara grät och grät. Jonas försökte lugna mig med att han var fullt levande igen och att vi hade tid kvar.
Vi spenderade hela natten med att prata om allt som hänt. Att han hade glömt min födelsedag, att jag trodde känslorna var borta och att han inte varit så närvarande. Han höll med mig i allt jag sa och vi båda var beslutsamma om att vi älskade varandra. Tills döden skiljde oss åt.
Det var längesedan vi hade myst, och ett bättre läge än det här fanns inte. Jag tänkte inte missa en enda sekund till av vårt gemensamma liv! Jag skulle ta vara på varje dag och varje stund med honom.
Tyvärr var mamma tvungen att komma in mitt under akten. Hon var nog rosenrasande vid det här laget. Hon som precis försökt döda Jonas och allt.
Jag var på strålande humör nästa morgon. Jag lagade en suveränt god lunch och gjorde alla trix jag kunde med kryddorna. Pojkarna var riktigt imponerade, faktiskt.
Det var inte vilken dag som helst. Jag tänkte ta med familjen till den nya parken med utomhus-bio och fria till Jonas. Det var verkligen på tiden, och nu fanns det ingen tvekan om våra känslor! Gick allt som jag ville skulle vi gifta oss samma dag.
Jag bad Jonas att ta på sig lite finare kläder och åkte iväg med dem. Det var en stor uppoffring av mig att göra något sådant här stort i allmänheten. Att fria var ju ändå en rätt stor grej, och nu skulle antagligen massa simmar titta på också.
Men det gjorde ingenting. Jag var så lycklig. Jag sprang i förväg och bad Jonas möta mig i utkanten vid staketet. En sjö låg precis nedanför och allt skulle bli så fint.
Om han bara kunde komma någon gång! Nu fanns det ingenting mer att vänta på!
Jag kände en kall kår genom kroppen och plötsligt var demonerna runt omkring mig.
"Han är här."
Jag frågade förvirrat ut i luften vem de menade?! Tom Riddle? Här i parken? Oj, skulle jag verkligen träffa Voldemort ändå... Jag som inte ville.
"Jonas. Svart kåpa."
De kunde väl ändå inte mena Liemannen? Jag gick med snabba steg bort mot ingången. Demonerna var inte att lita på. De kunde väl ändå inte mena honom? Vad gjorde han i parken, och vad rörde det mig?
När jag kom fram stelnade jag. Det kändes som att hjärtat gick i tusen bitar. Mitt på asfalten låg Jonas, livlös. Helt riktigt var det Liemannen som stod framför honom. Jag brast ut i gråt. Det gjorde så mycket ondare än förra gången. Jag skrek varför säkert tjugo gånger åt Liemannen, men han bara skrockade och tog honom med sig.
Den här gången fanns det ingen räddning.
Hur kunde den här dagen sluta i total sorg?! Hade jag bara vetat hade jag friat och gift mig med honom direkt där hemma! Jag var helt förkrossad.
Jag visste att det inte skulle hjälpa mig att se honom som spöke där hemma. Dessutom hade han dött i parken. Enligt familjens regler skulle enbart arvingarna ligga begravda på gården, så Jonas skulle ändå inte ha fått någon plats.
Jag bestämde mig för att släppa hans ande fri till underjorden direkt. Det gjorde så ont att bli av med honom igen. Skulle en sim verkligen behöva gå igenom sin älskades död två gånger?
Efter att ha suttit som fastfrusen i sorg på parkbänken i några timmar kom jag på att jag var här med barnen. Barnen! Vad skulle jag säga till dem?! De hade ingen aning om att deras pappa nästan dött kvällen innan. De hade väl ingen aning om att deras pappa någonsin skulle gå bort. Vi hade aldrig pratat om döden.
Jag såg Xerxes stå helt ovetandes och dansa vid baren. Jag kunde inte berätta för dem. Jag försökte att se normal ut och gick fram för att hälla upp en stor drink.
Jag begravde ansiktet i handen när jag kände tårarna flöda igen. Jag ville inte att mina söner skulle se mig såhär.
"Det är så tragiskt. Var du Jonas fru? Jag beklagar verkligen sorgen."
Jag vände mig bakåt. Jag hade inte ens lagt märke till mannen som sörjt tillsammans med mig. Nu slog det mig att han stått och sett hela dödsförloppet med mig. Vem var han?
"Jag heter Kristoffer, kollega till Jonas. Före detta kollega..."
Han tystnade och såg ut att brista ut i gråt igen när som helst. Jonas hade aldrig pratat om Kristoffer. De måste ha stått varandra ganska nära om han var såhär upprörd?
Jag gick fram till Kristoffer vid kaffeautomaten och började berätta om alltihopa. Att han räddades från döden så sent som igår och att det var tänkt att vi skulle gifta oss idag. Allt jag hade planerat och alla drömmar som gått i kras.
Kristoffer tittade medlidsamt på mig och sa att han nyss gått igenom en skilsmässa. Han förklarade snabbt att det inte alls var samma sak. Det jag måste gå igenom nu måste vara tusen gånger jobbigare. Jag nickade bara och gjorde i ordning fler drinkar. Kristoffer höll sig strängt till sitt kaffe.
Jag vet inte hur länge vi hade varit i parken, men mer än halva dagen var det i alla fall. Pojkarna hade tagit sig mat att äta från grillen och jag visste för tillfället inte särskilt mycket. Efter några drinkar för mycket staplade jag fram till piratskeppet. Jag inledde en diskussion om min avsky mot Liemannen och frågade skeppet om det kanske visste något om Voldemort.
Xerxes och Xavier började helt klart misstänka att något var galet.
Efter att ha suttit i piratskeppet och gråtit ännu lite mer bestämde jag mig för att ta tjuren vid hornen. Pojkarna visste ingenting och det var inte rätt. Det skulle bli jobbigt för dem, men vad skulle jag annars göra? Låtsats som att han åkt iväg på en affärsresa? Resten av sitt liv?
Jag gick på osäkra steg fram till Xavier. Han satt och spelade schack med en av jag kunde förstå nyfunnen vän. Nu skulle jag komma här och förstöra all hans glädje över dagen. Var det verkligen rätt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar