Jag börjar bli lite orolig. Jag har lagt på mig en hel del. Inte för att jag egentligen bryr mig, men något känns underligt. Jag har svårt att tro att jag skulle gå upp såhär mycket på grund av ingenting...
Jag har inte vågat ta ett graviditetstest. Tänk om jag faktiskt är med barn?!
Mamma klarar knappt av att ta hand om sig själv längre. Jag vet att hon är gammal, men hon hade faktiskt kunnat prioritera att ta en dusch istället för att knåda på lerklumpen och spela BlicBloc! Dessutom har jag fått förklara för henne flera gånger att datorn inte är hennes längre och att hon inte bara kan vandra in i mitt och Jonas sovrum när som helst.
Lite respekt kan man faktiskt be om.
Lite respekt kan man faktiskt be om.
Det blev lite bättre när vi köpte schackbordet. Jag hade ingen aning om att mamma var intresserad av schack, men det är ju ett mycket bättre tidsfördriv än lerklumpen.
Hon verkar dock tro att hon spelar mot någon slags låtsatskompis. Om det inte är mot en av demonerna hon spelar? Hon väntar alltid in någon annans tur och blir förbannad då motspelaren vinner. Det är lite läskigt...
Tja, för några dagar sedan fick jag det bekräftat. Jag var helt slut efter att vaknat upp efter en extra lång tupplur efter jobbet. Gick upp för att plocka ihop lite disk när jag var tvungen att kasta tallrikarna på golvet för att springa och kräkas.
När jag tittade mig i spegeln såg jag verkligen hur stor magen blivit. Det här kunde inte bero på något annat än att jag var med barn.
Jag förstod ju att det skulle hända så småningom. Jag har inte riktigt ett val. Det måste bli ett barn. Jag är arvtagerskan. Det märkligaste var att Jonas inte märkt något. Lite konstigt var det väl att bli så stor på så kort tid?
Jag berättade för honom när han lånade datorn. Han, som alla andra i släkten Ravenous, blev alltid på extremt bra humör av BlicBloc, så det var väl ett bra läge.
"Jonas. Jag vet inte om du har märkt att jag blivit ganska mycket större på senaste... Det har en förklaring. Jag är gravid!"
Jonas fick ett märkligt uttryck i ansiktet. Jag kunde inte förstå vad han gjorde med munnen?! Han knep ihop den så hårt han kunde medan han klämde ut ett glatt ljud. Jag tror i alla fall att det var glatt? Han såg sur ut men lät glad.
Efter att han samlat sig från vad han nu än höll på med sade han det var en strålande nyhet. Att bli pappa lät kul!
Jag var glad över hans reaktion. Jag som inte alls har velat ha barn kände mig faktiskt ganska tillfreds. Jag vet att jag kan lita på Jonas i vått och torrt. Det här kommer vi fixa tillsammans!
Jonas är så hjälpsam under min graviditet. Han är extra duktig på att hjälpa till. Skurar toaletten, tar hand om disken och frågar hur jag mår varje dag. Det känns tryggt att ha honom vid min sida. Aldrig skulle jag kunna tro att jag redan hade sambo och ett barn på väg? Ibland blir jag lite rädd när jag inser vad jag håller på med. Men det känns faktiskt okej.
Jag är tvungen att utmana mina rädslor. Ett barn är tvunget att bli till i vilket fall. Är ju en extremt stor bonus att jag blev kär på köpet också!
Det känns som att graviditeten får mig att förstå min mamma bättre. Jag såg demonerna några gånger under min uppväxt. De bara fanns där. Jag var varken rädd eller chockad, det är bara så det har varit. Med allt som har hänt så har de inte synts till och det har varit skönt. Men nu är dem här.
Jag pratar med dom när jag äter lunch själv, när jag duschar och när jag är på väg att somna. Jonas är lite orolig för mig. Men han måste förstå, demonerna vill hjälpa mig genom min graviditet. Vi behöver ha en slags kontakt, det säger dem åt mig.
Det var väl tur att jag äntligen började förstå min mammas galenskaper då vi plötsligt en natt fick besök av Liemannen. Jag hörde ett konstigt ljud inifrån hennes sovrum och sprang dit. I vanliga fall hade jag inte brytt mig, men jag kände att demonerna försökte nå fram till mig. Det var inte vilken natt som helst.
När jag kom in kunde jag inte hjälpa det. Jag brast ut i gråt, trots att jag förstod vad som hade hänt. Liemannen skrockade förnöjt och bad mig att flytta på mig så att han kunde slutföra hennes död.
Det var så otroligt okänsligt! Jag var fylld med hormoner och behövde inte alls min mammas död under min graviditet. Kunde hon inte ha dött lite senare? Jag förstod inte vad det var med mig. Jag kunde inte sluta gråta.
Inte blev det bättre av att jag började se skuggor i hela rummet. Jag skrek åt demonerna att hålla sig borta. Det här hade de ingenting med att göra! Liemannen skakade på huvudet åt mig. Han om någon borde väl kunna se det jag ser?!
Det slutade med att mamma låg i sin urna och jag satt hopkrupen på hennes säng. Liemannen verkade inte ha bråttom iväg och började skoja med mig för att lätta upp stämningen. Han drog skämt om en tant som dog i förrgår och om en ung kille som dog när han kissat på sig inför sin dejt. Liemannen verkar tycka att de som dör av skamsenhet är de roligaste offren.
Han hade faktiskt rätt. Det var ganska roligt! När han åkte iväg var jag på bättre humör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar