Så det här är mina tvillingpojkar, Xavier och Xerxes.
Det är en rätt häftig känsla att vara mamma. Jag känner inte att jag blir social awkward med dem. De behöver mig och är väldigt söta. Mina små skapelser! Jag har dock inte råd att vara hemma med dem. Som tur var kom de på fredagkvällen, så jag hade helgen ledigt.
Dessutom vågar jag knappt lämna dem med Jonas. Det spelar visst ingen roll att jag litar på honom och att han älskar dem lika mycket som jag. Han kan inte ta hand om dem. Sanningen gör ont. Jag vet inte vad jag ska göra?
Hur svårt kan det vara att se och LUKTA när en bajsblöja behöver bytas?! Jag har kommit hem från jobbet flera dagar i rad då båda pojkarna gallskrikit i sina spjälsängar av smutsiga blöjor. Jag måste erkänna att Jonas underlag som pappa påverkar mig.
Alldeles för mycket.
Det var en dag förra veckan som både Xavier och Xerxes var helt nöjda då jag blöt i svett kom hem för att ta dem under mina vingar. Det är väldigt svårt att vara på jobbet när jag vet att de lider där hemma!
Men den eftermiddagen var de så nöjda. Jonas hade fastnat i ett schackparti och jag kände mig högst tveksam till att han faktiskt tagit hand om dem som så bra...
Kunde det verkligen vara mamma som hemsökte oss? Jonas brukar inte ljuga för mig, och han sa ju trots allt att de spelat ett schackparti tillsammans.
Min älskade Koplanta har blivit fullvuxen! Jag har valt att kalla honom Tom Riddle. Det namnet har kommit till mig hela tiden på sistone, genom demonerna.
Jag vet inte vad de pratar om? Försöker de berätta något för mig? Vem är han? Kanske att Koplantan kan hjälpa mig att lösa detta mysterium. Jag försöker hålla honom mätt och belåten så att han börjar lita bättre på mig.
Jonas brukar gå dit och leka med honom. Jag säger åt honom att det sker på egen risk. Just nu vore det dock ingen större förlust om han gick till spillo. Han har ju halvt ihjäl mina söner...
Det har gått så långt att jag tagit upp kontakten med min bror. Jag vet, vilken looser jag är... Jag som aldrig mer ville ha något med honom att göra.
Saken hör till att han anses vara en så kallad god sim. Han skulle aldrig låta mina barn skrika av hunger eller av en tung bajsblöja. Jag har bett honom komma hit och titta till dem under dagarna. Han säger aldrig nej. Lite tragiskt egentligen. Jag som behandlar honom så dåligt.
Jonas avgudar av någon anledning min bror och är jätteglad att han är hemma med honom på dagarna. Han säger att han gått ner i tid för tvillingarnas skull, men det är ju bara bullshit. HAN TAR JU INTE HAND OM DEM?
Dessutom är han riktigt dålig på att laga mat. Jag antar att jag ser alla hans värsta sidor nu.
Men jag kan ju inte begära att Yaron tar över även mina skift med pojkarna. Fastän jag ibland önskar att han ville det. Det kan inte vara bra för min hälsa det här.
Så jag bestämde mig för att ägna mer kvalitetstid åt Tom Riddle. Jag delar samma mål som min mamma hade. Det som hon inte lyckades med. Att döda vårt grannskap med hjälp av Koplantan.
Jag snickrade på en plan ett tag. Det skulle bli svårt att genomföra eftersom jag hatar att befinna mig bland folk. Men det var tvunget att ske. Varken Voldemort eller Tom Riddle verkade vilja sluka en sim som gick efter gatan. Det krävdes något mer.
Så jag började ragga upp simmar efter gatan. Det låter lite mer seriöst än vad det är. Jag ville verkligen inget mer än att locka upp dem på gården. Jag försöker timea så att Tom Riddle är hungrig och lockar med tårtbiten. Vem tackar nej till tårta, liksom?
Men det är inte lika lätt som jag trodde det skulle vara. Jag har verkligen slitit och gått emot alla mina principer. Jag börjar till och med bli vän med ett par simmar i området... Hemska tanke. De ser tårtan och pratar om att gå fram och ta den. Men de GÖR de inte.
Är detta verkligen ett hopplöst fall? Vad ska jag göra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar