Ravenous 2.9 - Svald och uppspydd

Det fanns en sak jag verkligen, verkligen inte borde ha gjort. Det slog bara slint. Jag som faktiskt visste gott och väl vad som kunde hända. Jag antar att jag hade blivit för hungrig där ute genom att få gästerna att ta tårtbiten.


Så jag tog den själv.

Det var en minst sagt omtumlande känsla då jag fäktade för mitt liv inuti Koplantan Tom Riddle. Jag kände mig minst sagt levande död när jag tillslut blev utspottad. Utpottad var nog en underdrift. Jag kräktes upp med en hel del slem och annat vidrigt.

Var det verkligen min älskade Koplanta som gjorde såhär mot mig? Hur kunde jag vara så korkad?

Men jag bestämde mig för att inte tappa modet. Det värsta var att gästerna plus Jonas hade sett hela förloppet. Det fanns inte en chans i världen att de skulle riskera det jag just gått igenom för en tårtbit. Fan också...

Jag tröstade mig med att mjölka en helnöjd Tom. Vad det kunde komma för bra ur honom från att ha svalt mig visste jag inte. Jag behövde inte direkt bli mer introvert, om det här var någon slags "jag" i vätskeform.


Jag kanske är helt ute och cyklar. Jag vågar inte dricka upp det i alla fall.

Jag erbjöd den mystiska drycken till Yaron, som var på väg hem. Han såg verkligen miserabel ut. Det slog mig snabbt varför han var så nere. Han har ju en grej för att sörja de döda, om man säger så... Det har väl ingen missat.


Han avböjde drycken i tårar. Jag gick suckande in igen. Det fanns nog inget hopp för min bror.

Trots att Jonas inte är världens bästa pappa gläds vi båda åt våra barn många gånger om dagen. Jag pussar så mycket på deras små söta huvuden. Men det är sällan det hjälper deras gråt... Man tycker ju att en moders kärlek borde få stopp på tårarna.

Ibland har jag sådär extremt bra dagar. Ledig och hela dagen framför mig! Jag programmerar lugn och ro. Det är skönt att ha datorn i vårt sovrum där pojkarna finns. Jag har så fort något är fel och kan gå dit. Det är fruktansvärt frustrerande när Jonas hinner innan... Det tar sååå mycket längre tid för honom att få dem nöjda.

Jag var till och med så pigg häromdagen att jag for ut på en joggingtur. Det har aldrig hänt tidigare. Men vem vet. Jag kan ju träffa på någon tårtsugen sim på vägen.

Det var minst sagt en chockerande dag då Jonas plötsligt blev gammal. Bara sådär. Jag hade precis gått förbi honom med min spagettitallrik då det bara svischade till om honom. Gammal och grå stod han där.


Jag är fortfarande ungdom. Det känns minst sagt oroväckande att han kommer lämna mig snart. Jag vet att har han sina brister, men det har jag med, antar jag.

Att mamma är levande död i form av ett spöke har tillslut nått fram till mig med. Jag stod och ammade Xerxes när jag hörde någon sucka bakom mig. Det var mamma som knådade på lerklumpen. Det var precis som då hon levde. Irritationen till lerklumpen. Att den inte formades som hon ville.


Jag hade aldrig sett ett spöke förr och kände mig rädd samtidigt som jag kände mig trygg. Det var ju trots allt min mamma, fast ändå inte...

"Zelda, min dotter! Vad stor du har blivit. Mamma och allt. Du verkar sköta tvillingarna rätt bra. Men du ska veta att jag har sett till dem medan du jobbat. Jonas är inget annat än en klumpig idiot som förstör ditt liv. Kunde du inte hitta någon bättre?! Det såg jag första gången han var här, att han inte var något att ha. Jag skulle ha skickat Voldemort på honom"


Det var ju ett trevligt första möte efter döden, mamma. Jag förstod inte vad hon menade med Voldemort. Den gamla koplantan var ju död sedan långt innan jag träffade Jonas?

Mitt slit på jobbet har helt klart lönat sig. Jag är numer Uvecklingsledare och väldigt omtyckt på jobbet! Fastän jag hatar att vara ledare. Bestämma över en så stor grupp människor... Fy.


Vi har gjort en snygg kombination av hall och vardagsrum. Till och med en bar har vi klämt in. Jag hoppas på att kunna bygga en övervåning när pojkarna växer upp!